Halleluja, äntligen har jag hittat en boll Crazy Zauberball med ett längre parti rött i, så att jag kan sticka en matchande mudd som åtminstonde liknar den andra som jag gjort. Men för att hitta denna så stod jag som en hjärnkirurg och dissekerade försiktigt mig ner genom varenda nystan som Kristina på Umbra hade hemma i färgen 1564. Jag kan härmed efter detta berätta att Crazy Zauerball är ett fantastiskt vackert och spännande garn, färgerna ger dig en mycket stor variation... Förvänta dig inga stora upprepningar, färgtonerna verkar mer "vilda än tama"... ;-)
Stackars Kristina, vilket tålamod du har med oss "Tosiga stickkäringar".... ;-)
Nu ska det tillverkas mudd nr 2..! Tänkte jag ända tills jag kom hem... Mina händer värker som tusan efter en dag ute i kylan, trots vanliga vantar. Nehe, tänkte jag, här ska djädrari stickas tjock-varm-vantar, och det kvickt...
Hm, vad är det varmaste och gosigaste som jag har på lager... Fundera och rota i garnkistan, hittar ett par härvor som jag köpt av Catarina på Slöjd o Hantverk i Färila, utav det helt fantastiskt mjuka och underbara tjocka Alpacka Sport från Naturgarn, här har vi nåt för mitt projekt...
Inget mönster, men vad tusan, kollar runt lite bland lite blandade vantmönster och funderar en stund... Äsch, de ska nog inte va så svårt att få ihop lite på gehör, tänkte jag. Och extra tjockt blir det ju sen också om man stickar i två färger... Det behöver jag ju ändå träna på, för det är attans vad det är svårt, så jädra lätt att dra åt bara lite lite för hårt och då blir det för smått... Träna, sa Linda (Umbras egen "stickguru") när jag beklagade mig för henne, "De e bara å träna...!"
Ok, här e jag då, tränar på ett projekt som jag förmodligen kommer att ha som limmat på mina händer när det är färdigt. I alla fall så länge som denna Sibirienkylan håller i sig... :-P
Och rackarn i att, det är ju faktiskt roligt och går ju riktigt fort att sticka med grovt garn, jag som annars tjockskalligt gärna håller mig till tunt tunt garn... Och hade jag inte fått riva upp, bara för att jag började för tidigt med att dra ihop för fingertopparna, så hade minsan första vanten redan varit klar... Men men, det ska väl inte gå för bra, kanske... Då kan man ju bli högfärdig, eller nåt ;-P
Inget mönster, men vad tusan, kollar runt lite bland lite blandade vantmönster och funderar en stund... Äsch, de ska nog inte va så svårt att få ihop lite på gehör, tänkte jag. Och extra tjockt blir det ju sen också om man stickar i två färger... Det behöver jag ju ändå träna på, för det är attans vad det är svårt, så jädra lätt att dra åt bara lite lite för hårt och då blir det för smått... Träna, sa Linda (Umbras egen "stickguru") när jag beklagade mig för henne, "De e bara å träna...!"
Ok, här e jag då, tränar på ett projekt som jag förmodligen kommer att ha som limmat på mina händer när det är färdigt. I alla fall så länge som denna Sibirienkylan håller i sig... :-POch rackarn i att, det är ju faktiskt roligt och går ju riktigt fort att sticka med grovt garn, jag som annars tjockskalligt gärna håller mig till tunt tunt garn... Och hade jag inte fått riva upp, bara för att jag började för tidigt med att dra ihop för fingertopparna, så hade minsan första vanten redan varit klar... Men men, det ska väl inte gå för bra, kanske... Då kan man ju bli högfärdig, eller nåt ;-P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar