Snö-ovädret

Ja jösses vilken vinter vi fått i år, det var minsann länge sen de var så här kallt och så mycket snö, och framför allt att det håller i sig så länge... Vi bor ju i södra sverige, och man snackar om växthuseffekt och varmare klimat, men skit heller, det går jag inte på längre.. (huttrar och eldar så kaminen glöder i köket)

Här i östra Kronobergs län har vi nu fått mellan 15-20 cm snö, som under natten och början av dagen förflyttade sig runt i blåsten så att det på vissa ställen var halvmeterdjupt eller mer, och på andra ställen kunde det vara helt renblåst.

Tänk, när vi tog in hästarna i går kväll, så såg dom ut som vandrande snögubbar... Våra Nordisar har ju en sån björnpäls, så snön låg som ett flera centimeters snö-och-is-skal på dom. Inget täcke i världen är bättre än en rejäl kallblodspäls, speciellt på vintern...  ;-) För inne i pälsen under snötäcket så var de helt torra och varma.

Vi hjälptes alla till med att gno av dom, Sofie testade lite olika metoder, och hästarna de bara njöt och mumsade... Även när Sofie tog lite extra med sopborsten när hon tyckte att Hasse hade slarvat lite på Isas svans...

Finns det något mer rofullt än snöiga hästar som får komma in från en vinterstorm till mat och ljummet vatten...? Ja kanske, men inte mycke...  ;-)

Min stackars Gube körde ut med traktorn för att börja ploga klockan halv tio i går kväll, och han kom inte hem förrän halv fem på morgonen. Sen steg han upp igen vid sju och körde iväg medans jag fick ta hand om allt här hemma, ge djuren, släppa ut hästarna, elda och skotta fram gångar så att man kunde köra skottkärran så jag kunde köra in ved till kaminen.

Sen strax efter middagssnåret hade han kört allt minst en gång, och på de flesta ställena två gånger, så då beslutade han sig för att köra hem och sova lite. Men inte hade det snöat färdigt inte, men han räknar med att det räcker att han tar rundan en gång i morgon igen.

Tyvärr så har vi ett annat arbete framför oss i morgon också...
Skit, Skit, Skit, ja just det, skiten står åter stilla i kulverten...
Utgödslingen har frusit igen så i morgon måste vi hjälpas åt med att återigen elda runt cementklumpen...
Djävra vinter...!!!
Dessutom så har motorn som trycker ut dyngan genom röret dött, så elektrikern får göra en utryckning för att se om den går att återuppliva...

HerreJösses, ska det aldrig lugna ner sig... Suck...!!!
Tur att det finns tröststickning... ;-)
Men vad ska jag trösta stackars Guben med, det är ju så himla svårt att klia honom på ryggen samtidigt som man stickar...

Daybreak

En dag när jag satt och drömde mig bort på Ravelry så hittade jag en shal som blev störtförälskad i... Hade ju tänkt sticka något i Zauberballs underbara entrådiga regnbågsfärgade garn som Kristina på Umbra i Växjö tatt in, men visste inte riktigt vad... Men här fanns den ju, mitt nya projekt...

En slätstickad shal där det var garnet som gjorde det mesta av mönstereffekten, Daybreak.

Men, vad skulle jag ha för färg som kontrast till mitt vackra och livfulla regnbågsfärgade garn... Efter att ha frågat runt lite så beställde jag ett svart-lila nystan av Nina på Nysta, och det blir faktiskt jättebra. Dock så "möblerar" jag om lite ibland färgnyanserna, så att de lila partierna som kommer fram i det randiga partiet, det tar jag bort och sparar till sist. Och det svarta partiet i regnbågsnystanet, det plockar jag bort helt, för annars skulle det försvinna och se ut som om där inte fanns någon rand helt plötsligt... Jag vill ju ha så stora kontraster som möjligt mellan de olika garnen...

Men, nu när jag hade kommit en bit på väg så såg jag att jag dragit åt den ena kanten av shalen lite för mycket, där som jag byter färg vid randningen. Så eftersom jag blev rädd för att den skulle bli sned när den blev färdig, så har jag nu repat upp alltihop och börjat om på nytt...

Visst e man knäpp ibland, jag e ju inte säker på att det hade synts, jag ville bara inte ta risken eftersom jag verkligen älskar shalen starkt, inga stora mistor då här inte...

Mera "skitprat" och lite kalvar...

Oj, vad tiden egentligen går fort, nu var det ju ett litet tag sen igen sen jag skrev här på bloggen...

Och mycket har hänt...

Den frusna utgödslingen har Guben min efter mycket arbete lyckats lösa själv. Det var fruset i en krök i röret strax före gödselbrunnen. Efter två dagars intensivt arbete med att värma
( = elda runt) cementen runt kröken samt med hjälp av en mycket stor högtryckstvätt och en 6 meter lång "järnpinne" så kommer Guben in helt nerstänkt av dynga (igen!) men skinande lycklig...

Sen tog det en dag till att få ut tio-dagars skit från lagårn, men det gick det också.

Och mitt i allt detta när vi stod där i lagårn, Hasse med spett och spade medans jag fryser och sköter elektroniken till skraporna och vattnet, då började ko nr två att kalva...

Välsignade Fanny som var så snäll så att hon väntade med kalvningen så att den stackars kalven inte riskerade att hamna i all denna gödsel. Nej, nu var det bara till att fösa in henne i en ren och halmad box och så fick hon kalva i lugn och ro där medans vi jobbade på. En fin kvigkalv blev det, Frida...

Så nu har vi fått sammanlagt sex kalvar. Fem kvigor och en tjur, ska det bli ett "kvigår" i år tro...?

Kalv nr 5 blev en tjurkalv, äntligen...

Dock så är det inte alltid som alla kalvar har "alla hästarna hemma" med en gång när de föds, så denna lille kraken fattade inte att han var tvungen att "sutta" för att överleva. Så i tre dar höll vi på och dona med honom för att försöka få honom att suga. Och för att få honom att överleva tills han begrep hur han skulle få mat så var vi tvungna att sondmata honom med råmjölk. Inte konstigt kanske att han nu mera heter "Dumbo", den lille dumskallen...

Men så tillslut så "klickade" det till i hjärnkontoret även på honom och allt fungerade som det skulle. Här på bilden har han och mamma Friskis just blivit släppta ner till de andra. Visst ser han lite småfånig ut, den lille kraken...

Vante nr 1

Så, vante nr 1 färdig, och även mudden på vante nr 2... Snart, peppar peppar, har jag fixat värme till mina stackars händer...

Kylan har dock gett vika lite, bara runt -2 grader, men i stället så har det börjat blåsa, rejält... Åh fy Farao, säger jag och kurar så mycket jag kan inomhus och eldar så kaminen glöder. För vårt gamla hus är inte färdigrenoverat och läcker som ett gistet såll när det blåser, och då speciellt när det blåser från öster... Tvi och förbannelse...

Som tröst sitter jag och spanar på mönster på norskmönstrade vantar i Garnstudios gedigna mönsterbank... Har fått mersmak till detta nu med dessa enkla "Prickvantar".

Fast jag om jag stickar någon av dom så gör jag de i Alpacka Sport, mjukare, varmare och goare garn finns nog inte... Eller...?    ;-)

5 år sen Gudrun, en minnesruna

Jösses vad tiden går fort, inatt var det ju hela fem år sen "Den Vilda Damen" Gudrun hälsade på oss...

Så i morse, för exakt fem år sen vaknade många av oss smålänningar upp till en helt ny värld fylld av nedblåsta träd och strömlöshet. Man fick lära sig hur liten man var och hur beroende man är av sina medmänniskor.

Här på bilden står jag och Sofie, min yngsta flicka som då var 10 år, och ska just byta dunk på det "kära" elverket som hjälpte oss till en hyfsad tillvaro i elendet... Hade vi inte haft det så hade jag förmodligen fått ta barnen ur skolan och flyttat, jag hade inte orkat...

Då, för fem år sen hade jag rätt så nyss träffat min käre Gube Hasse, så jag bodde fortfarande kvar mitt i det värst stormdrabbade delen av småland strax utanför Agunnaryd (2 mil öster om Ljungby).

Efter två veckors köld fick vi låna ett elverk och gasolvärmare av räddningstjänsten och i de resterande tre veckorna så låg vi och lyssnade på detta på nätterna och oroade oss för att elverket skulle stanna. För om det gjorde det så kunde jag inte dra igång det själv, det var för tungt, utan då måste jag be någon komma och göra det åt oss, ibland Hasse ibland militärer som hjälpte till överallt runtomkring i kaoset.

Och detta elverk var en törstig jäkel, två dunkar bensin om dygnet fick jag mata den med, 40 liter, det blev ju en hel förmögenhet tillslut för en fattig skruttkäring, blev tvungen att söka bidrag.

Ja jösses, detta hoppas jag få slippa vara med om igen... 5 veckors strömlöshet och ingen telefon, tack gode gud för vedspis och stearinljus. Och runtomkring i skogarna så var det helt plötsligt bara kalt och tomt, inget var sig likt, så mycket möda och stora pengar var borta... Stora gamla träd som man trodde skulle stå i hundratals år till låg som späntved utmed marken... Huva, jag ryser fortfarande när jag tänker på det, skogar som jag gått i som barn, mitt arv, var bara borta

Men så här i "istider" så tackar man sin Gud sä här i efterhand för att det då inte var 10-20 minusgrader under dessa strömlösa veckor...

VINTER - Älska el Hata...?!

Hej och hå, ett av dom hetaste diskutionsämnena är väl förmodligen årets vinter, och kylan... Så därför tänkte jag ge mitt bidrag och berätta lite om hur livet på en bondgård kan te sig så här i vintertider... Och härmed vill jag dessutom passa på att varna känsliga läsare för en hel del "skitsnack"... ;-)

Jag måste ju säga att personligen så har jag ju hellre lite kallare och slipper blask och "frysa-slabba-snöa-regna-syndromet". Det hatar jag djupt och innerligt.

Men det är klart, detta "Fina" vintervädret har också en baksida kan jag berätta... Men först lite possitivt, man kan även tjäna pengar "på" snön...

Min Gube Hasse är ju lite av en mångsysslare, så vintertid finns snöröjning på hans arbetslista. Och i år har han verkligen fått damma av snöplogen ordentligt. Med en runda på mestadels mindre vägar runt om Linneryd, samt några parkeringar inne i "centrum" vid kyrkan och skolan, så tar det ca 7 timmar innan han kört allt färdigt, ibland längre... Inga småpass precis, ibland har det hänt att jag har kört ut med fika till honom när han har blivit trött då det har varit riktigt långa körningar (tex om det snöar hela tiden, eller blåser igen).

Sen är det då det här med lagårn... Eftersom vi har en kall lösdriftslagård, så när det är kallt då är det kallt där ute också, och då kan saker och ting frysa. Tack och lov så har i alla fall inte vattnet frusit (ännu, ta i trä) men detta är tack vare att vi har en "värmare" som värmer upp vattnet och att detta sedan cirkulerar runt i ledningarna hela tiden, och det är aldrig kallare än +7 grader. Däremot kan vi få hacka loss is i vattenkopparna ibland hos tjurarna när det är som kallast.

Däremot så har vi problem med utgödslingen, riktigt stora problem...

En ko hon äter och skiter, och däremellan så filosoferar hon. Men mest av allt så skiter en ko en himla massa, och detta måste ju helt naturligt ut i gödselbrunnen. 40 kors skit är ingenting som man kör ut med skottkärra precis, utan till det så har vi skrapor som går i gångarna, där de oftast har rumpan placerad och helt naturligt då också där de oftast skiter. Denna dynga skrapas med jämna mellanrum atomatiskt bort till en lång grop, en kulvert, där en annan skrapa drar ut den till ett jättetjockt rör som grävts ner. Därigenom trycks sedan dyngan bort till gödselbrunnen. Jättebra konstruktion så länge allt fungerar. Mer eller mindre idiotsäkert sa försäljaren när vi byggde det hela...

Tyvärr så har det nu i kylan blivit stopp i röret ut till brunnen.

Skit skit skit... :-(

Och eftersom det dessutom inte gått att köra skraporna hos djuren så har dessa frusit fast också... Mera skit... :-(

Strax utanför finns ett lock som man ska kunna öppna och rensa. För en fråga som vi ställde oss var, kan det ha frusit där under...

För att öppna så var vi tvungna att trycka ner luckan, lämpligen med frontlastaren på traktorn.

Men inte, Hasse lyfte hela traktorn och luckan rörde sig inte en antydan till millimeter. Ok, vad då göra...? 25 tons grävmaskin, kan den göra nån nytta tro...?

Jo, till slut, efter det att Hasse tryckt så hårt så att hela grävmaskinen satt sig på "baken", då äntligen gav luckan med sig. Och dyngan skvätte upp...

Då var det dags för Hasse att sätta igång och skoffa skit igen för att se vad som döljer sig därinne...

Fruset... Nejdå, det var inte fruset under luckan... Några klumpar bara, det andra var precis som det skulle...

Ingen förklaring på problemet alltså, men men, vi provade att köra igång i alla fall för att se om det fungerar nu då...

Och ja det fungerade...
I hela ca 5-10 min..... 
Snyft...

Aldrig får man vara riktigt glad i kylan...

Så nu står vi inför valet att ta ut Sita:s störste spolbil för att se om dom kan lösa upp det som sitter fast. Vilket lär kosta mellan 5-10 000... På måndag...

Fy F-n för kylan... :-(

Och eftersom vi nu har mellan -18 till -12  idag, (och det lär bli minst lika kallt inatt) så har allt frusit fast nu, precis allt när det gäller utgödslingen....

Brrr och Grrr....!!!

Och korna de bara skiter och skiter, äter och filosoferar... Med istappar i skägget...

Dramat CrazyZauberball o nya Vantar

Halleluja, äntligen har jag hittat en boll Crazy Zauberball med ett längre parti rött i, så att jag kan sticka en matchande mudd som åtminstonde liknar den andra som jag gjort. Men för att hitta denna så stod jag som en hjärnkirurg och dissekerade försiktigt mig ner genom varenda nystan som Kristina på Umbra hade hemma i färgen 1564.
Jag kan härmed efter detta berätta att Crazy Zauerball är ett fantastiskt vackert och spännande garn, färgerna ger dig en mycket stor variation... Förvänta dig inga stora upprepningar, färgtonerna verkar mer "vilda än tama"...  ;-)

Stackars Kristina, vilket tålamod du har med oss "Tosiga stickkäringar"....  ;-)

Nu ska det tillverkas mudd nr 2..! Tänkte jag ända tills jag kom hem...

Mina händer värker som tusan efter en dag ute i kylan, trots vanliga vantar. Nehe, tänkte jag, här ska djädrari stickas tjock-varm-vantar, och det kvickt...

Hm, vad är det varmaste och gosigaste som jag har på lager... Fundera och rota i garnkistan, hittar ett par härvor som jag köpt av Catarina på Slöjd o Hantverk i Färila, utav det helt fantastiskt mjuka och underbara tjocka Alpacka Sport från Naturgarn, här har vi nåt för mitt projekt...

Inget mönster, men vad tusan, kollar runt lite bland lite blandade vantmönster och funderar en stund... Äsch, de ska nog inte va så svårt att få ihop lite på gehör, tänkte jag. Och extra tjockt blir det ju sen också om man stickar i två färger... Det behöver jag ju ändå träna på, för det är attans vad det är svårt, så jädra lätt att dra åt bara lite lite för hårt och då blir det för smått... Träna, sa Linda (Umbras egen "stickguru") när jag beklagade mig för henne, "De e bara å träna...!"
Ok, här e jag då, tränar på ett projekt som jag förmodligen kommer att ha som limmat på mina händer när det är färdigt. I alla fall så länge som denna Sibirienkylan håller i sig... :-P
Och rackarn i att, det är ju faktiskt roligt och går ju riktigt fort att sticka med grovt garn, jag som annars tjockskalligt gärna håller mig till tunt tunt garn... Och hade jag inte fått riva upp, bara för att jag började för tidigt med att dra ihop för fingertopparna, så hade minsan första vanten redan varit klar... Men men, det ska väl inte gå för bra, kanske... Då kan man ju bli högfärdig, eller nåt  ;-P

Första kalven...

Och sedan som avslutning på det gamla året så har vi fått tillökning i lagårn. Första kalven för säsongen var född när Hasse kom ut och skulle utfodra på morgonen.

Så det blev till att plocka in mor och dotter, för det blev en kvigkalv denna gång, i en box och se till så att de fick lugn och ro.

Visst e de allt bra konstigt... I vår lagård är det så mycket öppet upptill, runt och under taket,så att det är i stort sett samma temperatur därinne som det är utanför. Och en kalv som föds till runt -15 grader, den skakar/fryser inte mer än den som är född i plussgrader. Om bara kalven är frisk och kon tar hand om den så att den får dia strax efter födseln så klarar den sig aldeles galant... Visst är det fantastiskt...

Lilla Sylvia, som hon får heta eftersom hon är född på Sylvester-dagen, hon är pigg som en liten trollunge... Idag när vi släppte ut henne och mamman till de andra korna så sprang hon iväg och busade runt ordentligt. Det är för häftigt att se...

Men som alla småbarn så sover dom väldigt mycket. Fick ett par söta bilder på henne ikväll när korna åt kvällsmat...

Nu är hon alltså ett och ett halvt dygn gammal.

Tja, så var då kalvningssäsongen i gång igen... Detta är en härlig tid, men också den jobbigaste. Det blir mycket passning, för när man har 40 kor då får man ju alltid räkna med att det kan bli några som man får hjälpa på olika sätt, och det kan vara allt ifrån problem vid själva kalvningen, till att man kanske får hjälpa och behandla svaga eller på annat sätt sjuka djur...
Men förvånansvärt ofta så sköter sig faktiskt naturen helt förunderligt bra...

Ibland är livet riktigt härligt... :-D

Regnbågsmuddar

Nu har det blivit riktig vinter och kylan har slagit till ordentligt även här i södern så har jag satt igång att sticka handvärmare för fulla muggar. Värken härjar och jag gör allt för att hålla kroppen varm, så nu behöver de stackars händerna något också...

Dagarna före jul var jag hos Christina på Umbra Stickspår i Växjö, och då föll jag för ett nystan av Crazy Zauberball. Köpte Dropps Alpacka i svart och sen var det till att försöka få till nåt som liknar en handvärmare som jag sett på bild hos Yll-o-Tyll. Randig...

Började med mossstickning i svart alpacka "i botten" och stickade sen 5 varv Crazy Zauberball och 3 varv alpacka. Och jösses vad läckert det blev...

Men sen när jag skulle sticka mudd nr 2, så uppstod det ett problem... Detta garn, Crazy Zauberball, varierar ganska mycket och har mycket långa partier med varje nyans. Jag ville ju ha en mudd till i ungefär samma färgsättning, så jag tänkte att det är väl bara till att nysta över lite och så kommer det väl snart till det gröna som jag började med på denna första. Men "Icke sa Nicke" det fanns mycket vackra färgsättningar i nystanet, men inte samma som jag redan haft...

Ok, nästa lösning på problemet är väl då att köpa ett nystan till, någonstans i det nya skulle väl ändå dessa färger finnas...
Kastar mig in till Umbra igen i mellandagarna och köper ett nystan till i all hast... Hem och fram med nystmaskinen... Men vad fasiken, inget grönt där heller....

Tittar igen på färger och nyanser på dessa garnbollar här på internet, och upptäcker att jag har förmodligen köpt ett nystan i en snarlik nyans, men som går i huvudsak i orange-röd-blå-tonerna... Shit shit shit...

Måste skaffa ett nystan till... Grrr...

Och så har det varit jul...

Tja, och så var det då jul igen... Här i Linneryd har min dotter Sofie och hennes kompis Sandra gjort till tradition att Tomterida runt i byn, och så blev det även i år...

Sandra kommer först på vår lilla nordsvensk Isa, och Sofie rider den mycket ovanligt store fjordingen Piroll.

De blir ganska mycket uppmärksammade när de kommer ridande på julafton. Och det är ju nästan så att man tror att även hästarna tycker att det är häftigt...

Här hemma så har vi ju som alla andra pyntat till jul och klätt granen. Eller som våra kattungar från i somras tycker; Plockat fram ett nytt roligt klätterträd...

Jag har har haft många katter och kattungar i min dag, så jag är ganska van vid att hänga det tåliga pyntet i nedre delen av granen. Och jag tycker att julen är en glädjens högtid för alla, så därför låter jag glatt katterna få leka med de tåliga kulorna.

Men aldrig har jag varit med om katter som helt sonika klättrar upp nästan i toppen på granen och leker hej vilt med allt som de räcker, och inte räcker med för den delen...
Vilka "knäppskallar".... ;-)

Men roligt hade de, och vi också efter det att jag plockat bort alla ömtåliga kulor...

Som mest så hade jag tre katter i granen samtidigt, mamma Sötnos och de två döttrarna Vitnos och Sotnos... Ett Herrans under att inte granen välte, men den står tydligen väldigt stadigt... ;-P

Sedan under mellandagarna så fick de små busfröna Vitnos och Sotnos flytta till sitt nya hem hos Ian och Kirsti Wennerholm i Matkull utanför Lammhult. Tror de får det jättebra där, men vi saknar verkligen de små "Godingarna"...
Nu har vi bara Sötnos och gamle  Punglös kvar, men det verkar nästan som att de tycker att det är ganska lugnt och gott nu. Och inte lika mycket konkurens om "Bästa liggplattserna" längre...  ;-)