Jösses vad tiden går fort, inatt var det ju hela fem år sen "Den Vilda Damen" Gudrun hälsade på oss... Så i morse, för exakt fem år sen vaknade många av oss smålänningar upp till en helt ny värld fylld av nedblåsta träd och strömlöshet. Man fick lära sig hur liten man var och hur beroende man är av sina medmänniskor.
Här på bilden står jag och Sofie, min yngsta flicka som då var 10 år, och ska just byta dunk på det "kära" elverket som hjälpte oss till en hyfsad tillvaro i elendet... Hade vi inte haft det så hade jag förmodligen fått ta barnen ur skolan och flyttat, jag hade inte orkat...
Då, för fem år sen hade jag rätt så nyss träffat min käre Gube Hasse, så jag bodde fortfarande kvar mitt i det värst stormdrabbade delen av småland strax utanför Agunnaryd (2 mil öster om Ljungby).
Efter två veckors köld fick vi låna ett elverk och gasolvärmare av räddningstjänsten och i de resterande tre veckorna så låg vi och lyssnade på detta på nätterna och oroade oss för att elverket skulle stanna. För om det gjorde det så kunde jag inte dra igång det själv, det var för tungt, utan då måste jag be någon komma och göra det åt oss, ibland Hasse ibland militärer som hjälpte till överallt runtomkring i kaoset.
Och detta elverk var en törstig jäkel, två dunkar bensin om dygnet fick jag mata den med, 40 liter, det blev ju en hel förmögenhet tillslut för en fattig skruttkäring, blev tvungen att söka bidrag.
Ja jösses, detta hoppas jag få slippa vara med om igen... 5 veckors strömlöshet och ingen telefon, tack gode gud för vedspis och stearinljus. Och runtomkring i skogarna så var det helt plötsligt bara kalt och tomt, inget var sig likt, så mycket möda och stora pengar var borta... Stora gamla träd som man trodde skulle stå i hundratals år till låg som späntved utmed marken... Huva, jag ryser fortfarande när jag tänker på det, skogar som jag gått i som barn, mitt arv, var bara borta
Men så här i "istider" så tackar man sin Gud sä här i efterhand för att det då inte var 10-20 minusgrader under dessa strömlösa veckor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar