Dödsruna över husets Dator...

"Efter en längre tids svårdefinierbar sjukdom så har du tillslut sorgligen avlidit i en ålder av ca 4 långa och tappra år. Döden inträffade plötsligt och utan förvarning en varm dag ca en vecka före midsommar.

Du har tjänat oss ganska väl genom åren, och varit oss trogna, och hjälpt oss med stort som smått både till nytta och nöje. Dock så har väl en viss ohälsa visat sig under de senaste åren då du blivit mer och mer trött och varit utan den vanliga gnistan. Sjukdomsteknen har visat sig ibland, men sedan har du tappert kämpat på ett tag till, och vi har varit tacksamma för detta...

Stor sorg inträdde i huset när du lämnade oss, och det är inte så lätt att hitta en värdig ersättare. En ny och rask efterträdare kommer så småningom att få ta din plats, men för tillfället har vi på grund av tidsbrist lånat ihop till en annan "gammal stöt" som hjälper oss med det viktigaste, om dock med en stor möda och besvär.

Härmed vill jag nu bara tacka Dig för alla goda stunder, likväl som de frustrerande, som du givit oss...

Vila i frid, Vår Käre gamle Dator..."


Ps: Jag ska verkligen försöka att hinna ifatt allting och uppdatera mig både här och där, men snälla ursäkta mig om det skulle vara så att det råkar ta lite tid...

Fotboll, e de nåt man kan äta eller...?

Milde himmel, hur hamnade jag här...?

Framför tv-n alltså, de spelar ju fotboll för tusan, byt byt kanal...!! ylar jag i förtvivlan... Men ingen lyssnar, måste vara "bålgetingarnas" skull, eller nåt, ingen hör...

Vad i Herrans Namn har nu hänt frågar jag Guben... Jamen, säger han som i vanliga fall bara är litet grann ishockyfrälst, jamen det här var ju riktigt intressant ju...

Suck och bedrövelse, här sitter man nu då som fotbollsänka och tröstar sig med stickningen, och säger Tack Gode Gud för att jag har "Funnit Saligheten" dvs e stickfrälst upp över öronen...

För det lär nog bli en och annan match att sticka sig igenom nu...

"Helsike vad bra dom spelar!!" utropar Guben. Jajamensan, håller jag med, det här går ju jättebra, har nog kommit halvvägs eller lite mer på min Haruni, och jag har börjat på en ny krage fast utan polo, jättebra spelat, jag har hunnit med riktigt mycket...

Vm-stickning 2010

Så när jag hittade Vm-stickningsbloggen så hoppade jag med tvärt, trots att jag inte varken begriper mig på eller är det minsta intresserad av fotbollen. Men det verkar som att jag är inte är helt ensam om detta, så jag hoppas att fotbollsfantasterna på bloggen står ut med en novis till...

Jag har anmält min Haruni i lingarn till sjalkategorin, och så min senaste kragvariant ramlar väl in under "småvarmt" tror jag... Får se hur mycket mer jag hinner...

Jag har dessutom hittat några andra "Sjalkompisar" på bloggen SjalKAL. Så himla underbart att hitta andra "likasinnade Tosingar" på detta sätt... Och det blir ju som att "göra två flugor på smällen" det ena går in i det andra och jag bara stickar på med fullt med "kompisar" här hemma i soffan...  ;-)

Har även fallit för Eva i Stäckets Exklusiva spetsgarnsklubb, så nu har jag fått mitt första rosa paket... Och däri var det fullt med ett riktigt solgult kashmirgarn, tunt, mjukt och vackert som en solig sommarvind... Så nu ska jag bara bestämma mig för vad det ska bliva av detta, ytterligare en sjal riskerar i alla fall att hamna i klassen "Vm-sjalar".

Men vad glad jag blev för att hon skickat med lite förslag på projekt och lite tipps, där var ju några "snyggingar" som jag inte hade hittat innan... (Mmmm, dräglar...) 

Snacka om att sitta fast i "sjalträsket"...

Och sen kom jag på att jag glömt bort att berätta en annan sak, jag har även "ramlat in" på ett av Sticka Meras byten...

Jag blev sugen på att hänga med på "En kopp garn". Så nu går jag och letar efter en vacker kopp till min "Bytesvän", för garn har jag redan, ett Noro Keuron ska hon få, tror jag.

Ingen Wwkipd...

Inte blev det nån Wwkipd för min del denna lördan, men när jag stod ute på åkern och höll på att först blåsa iväg, och sen frysa ihjäl för att jag var dyngsur, då hade jag kunna gjort nästan vad som helst för att få komma in till Kristina och mysiga Umbra i Växjö där "alla" stickkompisarna flockades och myste... (trodde jag ju då och längtade...)

Nej det blev träning i brukskörning och ridning i stället, och inte var det långt hemifrån mitt heller för en gångs skull. Detta är ett fantastiskt tillfälle att träna sig och sin häst i att lösa några olika uppgifter tillsammans och det är en föraning i det som kommer på Dm i brukskörning och bruksridning lite senare i sommar. Detta arrangerades av Kronobergskuskarna.

Min dotter Sofie fick göra den mesta träningen denna dag, hon red vår lilla Isa och de tränade på de olika hindrena och de moment som ingår i bruksridningsdelen. Och egentligen så var det meningen att jag skulle köra Isa också, för jag brukar satsa på brukskörningen för min del, men det var så dåligt väder så jag kände att det kunde gott räcka med ridträningen för den här dagen.

Det som vi då inte tränade på var att backa med vagn, men Isa var så duktig på de andra momenten så att vi tyckte att det kan vi träna på en annan gång.

Men, undrar då kanske någon, vad gör man på brukskörning och bruksridning...

Jo, man rider eller kör en bana där man ska klara av olika moment eller hinder. Ett av dessa är till exempel det att man ska ta sig över en träbro som klapprar och smäller om hovarna på hästarna. Inte helt enkelt för alla...

Ett annat moment är att man ska rida fram till en lastbrygga, stiga av hästen och sedan stiga på igen lite längre fram på bryggan. I detta moment är det väldigt lätt att hästen inte vill ställa sig med sidan mot bryggan, och vid på stigningen så är det inte helt ovanligt att hästen vänder huvudet mot ryttaren och svänger ut rumpan helt från vagnen. Inte helt enkelt att stiga på då inte...

Här är det meningen att hästen ska lita på ryttaren och snällt gå över även ett underligt föremål, i detta fallet en pressening.

Isa tyckte nog i det här läget att Sofie inte var riktigt klok, vad i Herrans namn ska vi där och göra, ser det nästan ut som att hon tänker (hästen).

"Men ok då, om du är så envis så kan jag väl gå fram och titta vad det är för nåt..."

"Usch vad hon är tjurig, kanske bäst att göra som hon vill i alla fall..."

"Bäst att skynda bort från elendet innan hon hinner ändra sig..."

Att rida mellan koner är väl egentligen inte så svårt, men det är jättesvårt att inte svänga till lite med svansen så att inte någon boll ramlar ner, eller svänga för fort och slå i en bakhov...

Detta tycker Isa är jätteroligt, i början så hoppar hon snyggt över varje konpar, men det tycker Sofie är lite överkurs. Hoppa ska vi ju göra sen...

Så här snyggt kan det se ut med en vagn och en ardenner framför...

Många fler moment ingår, men de kan vi ta en annan gång... Det blev inte så jättemycket fotat denna gång på grund av vädret. Men Isa var jätteduktig, och den träning som hon fått på de olika momenten kommer vi att ha glädje av i framtiden...

Lite sticke igen...

Nu måste jag minsann plocka in lite mer sticke här på bloggen, för nu börjar det allt att "halta" över till en hästblogg...

Först så måste jag berätta om ett litet specialprojekt.

För ett tag sen så såg jag en fantastiskt vacker stickad krage, eller kort ponsho, med ett underbart bladmönster hos en kompis. Tyvärr så hade hon själv köpt den, så något mönster fanns inte vad jag vet att få tag på. Men HerreJösses vad sugen jag blev på att sticka den...

Sedan dess så har jag tittat och studerat denna krage, och till slut så kunde jag inte låta bli att testa. Så jag satte mig ner med ett rutpapper och penna och började att rita ner något som skulle kunna likna detta vackra mönster.

Sedan köpte jag Dropps Nepal och började provsticka...

Första försöket gjorde jag i den lite melerade gröna färgen.

Men den kändes inte riktigt bra, den blev lite för stor och bladen liksom försvann lite grann i den gröna färgen, detaljerna liksom slätades ut. Och några detaljer i bladmönstret blev inte riktigt så som jag skulle önska.

Så det blev en boll av detta vackra gröna garn, som får ligga till sig till nåt annat projekt i stället, och ljusgrått Nepal hamnade på stickorna i stället med lite tunnare stickor.

Och så började jag göra det som man ju egentligen alltid ska göra, och speciellt när man som nu inte har så bra pejl på såna elementära saker som mönster, stickstorlek och vilket garn man ska använda...

Så efter denna provlapp hade jag fått ganska bra pejl på mönstret, bara ett par små detaljer kvar att lösa.

En ny grå krage började ta form... (Tyvärr så vänder bloggen bilden fel...)

Lite svårt att fota den bara, eftersom jag inte kan breda ut bladmönstret ordentligt. Måste nog satsa på att byta till en längre vajer igen... Men när man tittar lite nogrannare på den så syns det fina bladmönstret mycket bättre nu, det liksom framträder mycket bättre.

Sedan så har jag börjat på en ny shal Haruni också.

Har gått och "glott" och sneglat på ett vackert lingarn hos Kristina på Umbra, Yllets Lin i den fantastiska färgen Mandarin. Och äntligen fick jag en idé till vad jag skulle kunna göra av det, en Haruni börjar så smått ta form.

Så nu varvar jag kragen med min linshal...

Och som en liten extra krydda i tillvaron så hittade jag för några dar sen en ganska ny KAL om just olika shalar, ShalKAL. Och av en ren händelse så stickar de nu just Haruni. Vilken tur jag hade...

Tack snälla för att jag fick vara med, detta ska verkligen bli roligt...

Slenda på tillväxt...

Här kommer äntligen lite nya fölbilder på min lilla "Ögonsten"...

Jösses, det är till att va blyg lite så där med en gång, det var visst bäst att gömma sig bakom mamma...

Fast det är klart, blygheten går rätt så fort över...

Är egentligen väldigt nyfiken...

Ojdå, där leker minsann katterna, de är konstiga små djur... 

(De kom inte med på bilden...)

Jasså, hamnade du där nu, kan du inte stå stilla...

(Nej, det är inte så lätt, för lilla Slenda börjar bli svår att fotografera för hon kommer och ska ha kli hela tiden...)

Och där var visst de där konstiga små katterna igång igen...

(Och inte ska man tro att en fölunge kan stå stilla så länge i taget heller, om inte det finns nåt att glo på, som tex ett par lekande katter...)

Fyra dagar gammal...

Och redan en liten tuffing...

Och inte är det lätt att ta kort på henne heller...

För det är inte många sekunder som hon är stilla...

Utan hon håller verkligen på att upptäcka världen...

4 dagar kan vara en lång tid ibland, om man är föl och nyss låg i mammas mage...

Själv så mår jag skit, min kropp värker så jag nästan blir tokig...

Men det har sina "rutiga och randiga" själ. Nummer ett är att jag förmodligen tog i och använde krafter som jag egentligen inte skulle ha när jag drog ut Slenda i onsdags. Hon satt ju väldigt hårt, och i det läget så tänker man inget annat än att "ungen ska minsjäl ut..." Och det gick ju bra, och den värken den går över av sig själv efter ett litet tag...

Däremot så lyckades jag ramla i torsdags kväll, och det var det som gjorde mig mer illa...

Det är ju så typiskt mig, duktig som jag är till att råka ut för det mesta... Snubblar, ramlar, halkar, trampar snett och är i vägen, det är jag det... Typiskt mig helt enkelt...

Så när vi för första gången skulle släppa in Stjerna och Slenda till de andra hästarna, som otåligt väntade på att äntligen få träffa den lilla nya familjemedlemen, och Stjerna vimsade och skulle både huta åt de andra två och samtidigt hålla koll på sin lilla Ögonsten, då lyckades hon trampa mig på min ena fot, samtidigt som hon puttade till mig med bogen. Och eftersom jag satt fast under Stjernas fot just då (fast inte så hårt egentligen) så tappade jag balansen ordentligt, ramlade på sidan och slog huvudet i vattenbaljan så den flyttade sig...

Och är man då som jag är i min "skruttiga lekamen" då blir man sne och vind som en stormpinad gammal fura, direkt... Då drar det också snett i musklerna i nästan hela kroppen och jag tackar Min Skapare att jag har en tid hos min muskelskrynklare Melker på tisdag. Han kommer att få en hel del att arbeta med...

Men men, det löser sig så småningom, är bara ordentligt trött, trög och "hjärndöd" nu ett tag av värken mm, och inte blir det nåt gjort heller...

Men det är klart, då kan man ju ta en spann, vända upp och ner på den och sitta och prata med Slenda en liten stund... Hon slickar på och undersöker allt nu, även min näsa och haka, och hon börjar förstå att kli är gott... Hon är bara för go, det lilla livet....

Ett dygn gammal...

... och ute på sin första promenad...

En liten tur ut i stora vida världen, dvs vår gräsmatta... Man skulle ju kunna tro att mamma Stjerna lugnt och fridfullt inte har några bekymmer alls här i världen.

Men ni skulle bara veta, jag hade fullt chå med å hålla henne (hon e stark som ett lokomotiv, hästen) så fort som Slända var mer än en meter från henne. Barnsligare mor får man nog leta efter, håller stenkoll, ska gå efter och hon pratar oroligt nästan hela tiden... (ler)

Så eftersom jag har en träningsvärk som inte går att beskriva i ord efter gårdagen (kallar den mest för en "nära-döden-upplevelse" fast utan frid...) så blev det till att gå in i lugnet i boxen igen tills Sofie kom hem i eftermiddag. Då blir det en längre tur...

Hon är helt enkelt bara fantastisk, det lilla livet... Fast, liten och liten, hon e verkligen inte liten till att va nyfödd, utan snarare riktigt stor. Nästan en meter är hon i mankhöjd, kan undra vad det ska bli av henne "när hon blir stor"... Och man fattar baske mig knappt att hon fick plats i Stjernas mage, inte konstigt att man såg att hon tyckte att det var tungt den sista tiden...

Ett underverk...!!!

Käre tid, denna dagen går till historien som en dag vi aldrig kommer att glömma...

När jag satt och skrev det förra inlägget i morse så satt jag vid köksbordet och åt frukost och under tiden så tittade jag ut genom fönstret lite då och då på hästarna ute i hagen.

Rätt vad det var så såg jag att Stjerna hade lagt sig ner ute i hagen.
Då blev det fart på Käringen kan ni tro och jag lämnade allt, högg med mig en kniv (ifall jag måste skära hål på fostersäcken) och skyndade mig ut...

När jag kom fram till Stjerna så såg jag en liten hov titta fram...
Nu e de alltså äntligen dags, tänkte jag...!!!

Fostersäcken var sönder så jag kröp ner på knä i blötan och började dra i den lilla hoven och leta efter den andra. Drar... Ingenting hände på en (tyckte jag då) jättelång stund. Sen började Stjerna ta i riktigt ordentligt, och då började fölet komma ut en liten bit, en mule tittade fram... Men det gick trögt och Stjerna tog i för fullt så jag satte mig på marken och tog spjärn mot Stjernas bakdel med fötterna och drar hårt i takt med hennes värkar.

Sakta sakta började fölet sin vandring ut i världen, och till slut så ligger den där, blöt och slemmig och började så smått att se sig omkring och lyfta på huvudet...

Välkommen till världen och hagen, du lilla...

Stjerna låg och tog igen sig en liten stund medans jag lyfte på ett litet bakben för att se vad det blev för något.
Det blev ett stoföl, en liten Slenda var född... Och jag är lyckligast i världen...

Efter en stund så drog jag fram fölet lite till och Stjerna kunde börja slicka, prata och knyta kontakt med sin dotter.

Efter en stund hade Stjerna hämtat sig och reste sig upp.

Då ringde telefonen, det var Hasse... Han hade klarat uppkörningen, får numera köra både tung lastbil och släp och han är glad som en lärka...

Där står vi och bubblar för varandra allt som som har hänt, jättelyckliga båda två... Han är på hemväg från Växjö, så jag väntar tills han kommer hem innan vi flyttar in den lilla familjen i stallet.

Medans jag väntar så går jag och hämtar spånkärran full med halm.

Och lilla Slenda får vila ut lite medans jag gnuggar henne med halmen och en stolt mamma ömsom betar lite, hotar de andra hästarna så de inte kommer för nära, och stolt slickar sin lilla pärla.

När sedan Hasse kommer hem så hjälptes vi åt med att välta i lilla Slenda i spånkärran och så körde vi försiktigt henne in till stallet. Stjerna vimsade oroligt runt oss och undrar vad i hela friden vi skulle göra med hennes "Ögonsten". Men väl installerad i den lugna ljusa halmade boxen så kommer hon till ro.

Vi gick in och lämnade den lilla familjen för att vila, och en liten stund senare när vi tittade till dem igen så var Slenda uppe och hon hade hittat mjökbaren och höll på att förse sig ordentligt...

Livet är bara så otroligt fantastiskt ibland...

Den enda som var smått förtvivlad är Sofie (yngsta dottern) som hade gjort precis vad som helst för att fått varit med och hjälpa till... Men det gick snabbt över efter det att hon nästan bott i boxen när hon kom hem från skolan...

"Hon (Slända) är ju bara den sötaste och mest bedårande som finns på denna jord..."

En varning utfärdas härmed om att det finns mycket stor risk för att det kan komma att bli en hel del fölbilder och fölprat framöver i denna bloggen, hälsar en nu fruktansvärt trött och mörbultad Bonnakäring som denna kvällen lyckats odla fram en otrolig träningsvärk i snart sagt varenda muskel i hela kroppen... Jag hade nog tränat lite dåligt på att "bli mamma" på detta sätt...