Ett underverk...!!!

Käre tid, denna dagen går till historien som en dag vi aldrig kommer att glömma...

När jag satt och skrev det förra inlägget i morse så satt jag vid köksbordet och åt frukost och under tiden så tittade jag ut genom fönstret lite då och då på hästarna ute i hagen.

Rätt vad det var så såg jag att Stjerna hade lagt sig ner ute i hagen.
Då blev det fart på Käringen kan ni tro och jag lämnade allt, högg med mig en kniv (ifall jag måste skära hål på fostersäcken) och skyndade mig ut...

När jag kom fram till Stjerna så såg jag en liten hov titta fram...
Nu e de alltså äntligen dags, tänkte jag...!!!

Fostersäcken var sönder så jag kröp ner på knä i blötan och började dra i den lilla hoven och leta efter den andra. Drar... Ingenting hände på en (tyckte jag då) jättelång stund. Sen började Stjerna ta i riktigt ordentligt, och då började fölet komma ut en liten bit, en mule tittade fram... Men det gick trögt och Stjerna tog i för fullt så jag satte mig på marken och tog spjärn mot Stjernas bakdel med fötterna och drar hårt i takt med hennes värkar.

Sakta sakta började fölet sin vandring ut i världen, och till slut så ligger den där, blöt och slemmig och började så smått att se sig omkring och lyfta på huvudet...

Välkommen till världen och hagen, du lilla...

Stjerna låg och tog igen sig en liten stund medans jag lyfte på ett litet bakben för att se vad det blev för något.
Det blev ett stoföl, en liten Slenda var född... Och jag är lyckligast i världen...

Efter en stund så drog jag fram fölet lite till och Stjerna kunde börja slicka, prata och knyta kontakt med sin dotter.

Efter en stund hade Stjerna hämtat sig och reste sig upp.

Då ringde telefonen, det var Hasse... Han hade klarat uppkörningen, får numera köra både tung lastbil och släp och han är glad som en lärka...

Där står vi och bubblar för varandra allt som som har hänt, jättelyckliga båda två... Han är på hemväg från Växjö, så jag väntar tills han kommer hem innan vi flyttar in den lilla familjen i stallet.

Medans jag väntar så går jag och hämtar spånkärran full med halm.

Och lilla Slenda får vila ut lite medans jag gnuggar henne med halmen och en stolt mamma ömsom betar lite, hotar de andra hästarna så de inte kommer för nära, och stolt slickar sin lilla pärla.

När sedan Hasse kommer hem så hjälptes vi åt med att välta i lilla Slenda i spånkärran och så körde vi försiktigt henne in till stallet. Stjerna vimsade oroligt runt oss och undrar vad i hela friden vi skulle göra med hennes "Ögonsten". Men väl installerad i den lugna ljusa halmade boxen så kommer hon till ro.

Vi gick in och lämnade den lilla familjen för att vila, och en liten stund senare när vi tittade till dem igen så var Slenda uppe och hon hade hittat mjökbaren och höll på att förse sig ordentligt...

Livet är bara så otroligt fantastiskt ibland...

Den enda som var smått förtvivlad är Sofie (yngsta dottern) som hade gjort precis vad som helst för att fått varit med och hjälpa till... Men det gick snabbt över efter det att hon nästan bott i boxen när hon kom hem från skolan...

"Hon (Slända) är ju bara den sötaste och mest bedårande som finns på denna jord..."

En varning utfärdas härmed om att det finns mycket stor risk för att det kan komma att bli en hel del fölbilder och fölprat framöver i denna bloggen, hälsar en nu fruktansvärt trött och mörbultad Bonnakäring som denna kvällen lyckats odla fram en otrolig träningsvärk i snart sagt varenda muskel i hela kroppen... Jag hade nog tränat lite dåligt på att "bli mamma" på detta sätt...